Del 2: Hela taket exploderade i kaos.

Gästerna drog upp sina telefoner.
Livvakterna skyndade fram.
Violinisten backade chockat.
Men Vivienne kunde inte röra sig.
Inte på grund av rullstolen.
Utan på grund av fotografiet som skakade i pojkens hand.
“Nej…” viskade hon.
“Det är omöjligt…”
Pojken stirrade rakt in i hennes ögon.
“Kommer du ihåg min mamma nu?”
Viviennes läppar darrade våldsamt.
Åtta år tidigare.
Ett privat sjukhus i Paris.
En hemlig graviditet.
Miljoner betalade för att tysta journalister.
Och en skräckslagen ung kvinna hon lovade att skydda.
Men när berömmelsen kom—
försvann Vivienne.
Pojken steg närmare.
“Min mamma dog i vintras.”
Tystnad.
Taket kändes plötsligt iskallt.
“Hon väntade på dig varje dag.”
Viviennes andning brast.
En gäst viskade:
“Herregud…”
Pojken tog långsamt fram handen i fickan igen.
Den här gången—
tog han fram ett vikt brev.
“Jag skulle ge dig det här när jag hittade dig.”
Vivienne grep det med skakande händer.
Sedan vidgades hennes ögon.
Det var HENNES egen handstil.
Ett löfte hon skrev för flera år sedan:
“Jag kommer alltid tillbaka för vår son.”
Världen runt henne rasade.
Tårar rann ner för hennes ansikte.
“Jag letade efter dig…” viskade hon förtvivlat.
Pojkens uttryck hårdnade direkt.
“Nej,” svarade han.
“Du letade efter ditt rykte.”
Folkmassan blev åter tyst.
Sedan plötsligt—
insåg Vivienne något fruktansvärt.
Känslan hade återvänt i BÅDA hennes ben.
Hon reste sig långsamt helt upp.
Taket EXPLODERADE i skrik.
Men pojken tittade inte längre på henne.
Han stirrade istället mot restaurangens entré.
En lång man i svart kostym stod där och iakttog tyst.
Viviennes ansikte blev omedelbart likblekt.
“Nej…” viskade hon i skräck.
Pojken såg lugnt tillbaka på henne.
“Du minns min far också.”
Den mystiska mannen tog långsamt ett steg fram.
Och bilden KLIPPTES TILL SVART.